Juldagsfest

På juldagen är det sedvanligt att gå på fest i mina kretsar, så även i år. Maja och Anders bjöd på en strålande förfest med en jättegod välkomstdrink. Tack så mycket mina vänner. Inte bara för drinken utan för helhetsupplevelsen. Jag uppskattade framförallt Lisas tal till julgranen. Vi gick inte ut. Vi kände helt enkelt inte för det för hur kul är det egentligen att gå ut i Piteå? Jag fångade mina två favoritkillar på bild under denna kväll. Fina va? För övrigt ska ni inte låta er luras av att jag bloggar mitt på nyårsaftonskvällen. Jag och Magnus har skittrevligt med trerättersmiddag, drinkar och vin, samt en odödlig-kick-ass-2008-playlist. Nu ska vi fortsätta njuta av kvällen.

Gott nytt år mina kära läsare!

Strålande jul

Julen har behandlat både mig och Magnus väl. Vi började tjuvfira julen redan den 23:e då vi hade lilla julafton hemma hos svärmor och svärfar. Vi gjorde något så exotiskt som att fara ut på åkern och åka längdskidor. Något jag inte gjort på kanske 10 år (och då var det under tvång). Alla som känner mig vet att jag hatar att motionera men det var faktiskt riktigt trevligt. Fantastiskt soligt väder, skön luft och Bruno var glad som få där han sprang omkring i det fria landskapet. När vi kom in bjöd svärmor Anita på varm choklad och skinkmackor. Sedan fortsatte julfirandet hela dagen och hela kvällen tillsammans med nämnda svärmor och svärfar plus Micke och Maria. Tack för en mysig kväll.

Julafton var även den mycket trevlig. Hela min stora familj samlade hos mamma och pappa. Det kan bara inte bli fel. Man får aldrig så mycket julstämning som när man är hemma i Furulund. Kalle Anka, ett ljuvligt julbord, tomten, julklappar, ris a la malta, glada barn och gemenskap. Fast nog måste jag erkänna att jag hann bli gode trött efter klockan 20. Tack familjen för alla fina julklappar! Jag har användning för varenda liten grej.

En härlig dag

Idag klädde vi vår fina gran. Det är något särskilt med en nyklädd julgran. Det är nog bland det vackraste jag vet. Ända sedan jag var på promenad med Bruno för ett tag sedan har en riktig julefrid infunnit sig hos mig. Mitt under promenaden började det att snöa efter flera dagars töande. När jag kom in satte jag mig med Magnus i fåtöljen. Vi tittade på granen samtidigt som vi turades om att välja låt på Spotify och jag masserade Magnus nacke. En härlig stund.

Ikväll är vi bortbjudna på middag/glögg/spelkväll. Jag ser fram emot det.

Musiknörd från födseln

A-kassan har fortsatt att vara på mig. Nu vill de att jag skickar in ett nytt arbetsgivarintyg igen. Detta blir alltså det tredje arbetrsgivarintyget jag skickar och fortfarande inga pengar.

Nu till något annat. Det är tredje advent idag och bara en dryg vecka kvar till julafton. Årets kanske bästa dag. Jag är så glad att vi fått så mycket snö i år. Att första snön är den som håller i sig hela vintern är något ovanligt men det verkar ju onekligen ske i år. Nu väntar en promenad med Bruno och sedan ska jag åka och jobba kvällspass.

Igårkväll när jag jobbade kom det in en familj. De handlade en massa smått och gott som familjer i allmänhet gör på lördagskvällar. När de skulle lämna butiken fick minstingen, som var under 2 år, syn på expressens förstasida. Hela barnet sken upp och han började peka och hoppa och ropa ut "KÄBIM!! KÄBIM!! KÄBIM!!". Bilden på expressens förstasida föreställde naturligtvis Idolvinnaren Kevin eller "Käbim" som barnet sa. Det kändes som att jag såg mig själv när jag var i 2-årsåldern. Det är nog ovanligt att ett barn under 2 år är popmusikintresserad. Jag har ett kassettband från när jag är 2 år. Där sjunger jag låtar som "Hold me now" med Johnny Logan och "Don't say go" med Trance Dance. Mamma har berättat att jag satt som ett tänt ljus framför Melodifestivalen och Eurovision song contest redan när jag var riktigt liten och jag minns faktiskt flera bidrag från 1989 och då var jag alltså bara 3½ år. En till berättelse som jag fått berättat för mig och som jag alltså inte minns för detta skedde julen -88, är att jag var 3 år och mamma frågade vem jag ville skulle komma på julbord. Jag svarade inte med namn på släktingar utan jag svarade något i stil med "Mandy Smith, Samantha Fox, Whitney Houston och Sabrina". Då frågade mamma vad vi skulle bjuda på. Mitt svar blev kort och gott "Jöd-betoj".

A-kassan=Kassa

Ända sedan jag blev deltidsarbetslös har jag försökt få pengar från A-kassan. Jag har varit med i A-kassan+facket sedan flera år tillbaka och betalat ungefär 500 kronor i avgift varje månad. Den 23 September (snart 3 månader sedan) gick jag till arbetsförmedlingen och anmälde mig som arbetslös. Jag har skickat in alla papper i tid, jag har kompletterat, min arbetsgivare har kompletterat, jag har fyllt i kassakort, kompletterat ännu mer och nu äntligen har jag fått veta att jag kommer att få pengar. Men NÄR? Idag trodde jag att jag fått pengarna när jag såg att jag fått brev från dem, men istället skickar de något jag aldrig hört talas om. En arbetslöshetsavgift. Just det ARBETSLÖSHETSAVGIFT! Det räcker alltså inte med att man har betalat in (under flera år) cirka 6000 kronor per år till A-kassan/facket, jag måste dessutom betala en ARBETSLÖSHETSAVGIFT. Man blir ju arg.

Jag blir egentligen inte så arg just över min situation för vi klarar oss på min och Magnus inkomster som de är, men jag tänker på folk som kanske blivit heltidsarbetslösa och som inte har så mycket pengar. Ska de behöva vänta ett kvartal och kanske ännu längre på att överhuvudtaget få pengar? Jag tycker det är vansinne!

Yes!

Nu äntligen funkade det med kursansökningarna. Jag är jätteglad att ha dem ivägskickade. Det återstår bara att se om jag kommer in eller om det kanske redan är fullt.

I detta nu myser jag. Det snöar ute och jag sitter inne och njuter av Lily Allens nya låt "The fear". Jag har en varm kopp te mellan händerna och vid mina fötter ligger Bruno och värmer mig. Inte dumt alls.

Motgång

Nu har det gått en knapp vecka sedan jag fick veta att det inte blir någon kurs i Populärkultur i vår och jag har under veckan hittat 4 kurser som jag skulle kunna tänka mig att läsa. Alldeles nyss skulle jag göra en anmälan men det går inte och jag vet inte varför. Varför måste allt vara så himla svårt?

Oväntat besök

Igår skulle jag joina Magnus i duschen och just när jag skulle klä av mig ringde det på dörren. Vem kan det vara, tänkte jag men kom på att det måste vara mamma för hon höll till inne i stan hela dagen igår. Men när jag tittade genom titthålet ser jag en okänd tant i 60-årsåldern. Vad i hela friden, tänkte jag och öppnade dörren.

Tanten är tydligen en granne till oss och där stod hon i dörröppningen med en mobil i handen och bad mig om en tjänst. Hon hade fått ett sms av sin son, som befann sig i Malaysia och hon kunde inte begripa hur man svarar. Jag sa att det är klart jag hjälper dig och skrev sedan ett gulligt sms till hennes son och avslutade med "Kram mamma". Hon var mycket tacksam, nästan rörd, för hjälpen.

Sen hoppade jag in i duschen och fortsatte dagen som vanligt.

Fotat foton

Igår och idag har jag ägnat mig åt nostalgi. Mamma och pappa har en massa fotoalbum från tiden man växte upp från det glada 80-/90- och även 00-talet. Jag har alltid tyckt att det har varit tråkigt att inte ha dessa bilder hemma hos mig så jag har ägnat en massa tid åt att fota av gamla foton med vår digitalkamera (scanner? vad är det?). Kvaliteten på bilderna blir alltifrån crap till ganska bra. Så nu har jag cirka 100 äldre bilder här på datorn. Jag tänkte därför bjuda på en bisarr bildserie i 2 delar:
Inga konstigheter här. Jag och min exakt 2 år yngre barndomsvän Emelie gifter oss 1989. Men vad är det egentligen som händer på nästa bild?


Inte undra på att min komma-ut-ur-garderoben-process togs med en axelryckning.

Algot

Min lilla systerson träffade jag nu igen i förrgår. Så här söt och trött var han när de skulle åka hem.

Vad ska jag göra nu?

Imorse fick jag ett förfärligt tråkigt mail av rektorn på Umeå Universitet. I det mailet framgick det att Populärkultur A-kursen inte blir av på grund av att det är för få sökande. Och jag som verkligen såg fram emot att läsa den kursen. Nu vet jag inte vad jag ska läsa.

Insikt

Idag träffades jag och Kristin för första gången på 2 år för att luncha på stan. Eller vi har ju stött på varandra sedan dess men inte umgåtts. Så spontant och så roligt. Det är kul med folk som kommer tillbaka till ens liv som genom ett bananskal. Att jag har jobbat 14.00-21.30 under flera år har förstört en del av mitt sociala liv men nu känns det rikare än någonsin. Inte bara för att jag träffat Kristin utan för att jag känner att jag har mer tid och ork nu att umgås med folk över huvud taget. Att gå ner i tid var, med facit i hand, det bästa som kunde hända mig i höst. Jag har pengar så jag klarar mig plus ett socialt liv som är stabilt. Jag hade inte både och förut.

Julbilder

Så här ser det ut i köket respektive terrassen nu efter pyntningen. På terrassbilden ser man hur Bruno vaktar de små granarna.