Detta har hänt

Nu är det dags för nya tag här på bloggen. Jag tar vid där jag slutade förra inlägget. Vi börjar med att jag blivit biten i snoppen av en byracka. Många har väl kanske redan läst detta på Magnus blogg och för er som inte har gjort det kan jag kort och gott berätta att jag och min snälla, fina, godhjärtade, bruna labrador var ute på en rofylld kvällspromenad här på Tomtebo och från ingenstans kommer en lös hund som attackerar Bruno genom att bita tag i hans nacke. Jag blev jätterädd och skrek till den äckliga hunden att han skulle släppa men det hjälpte inte så då sparkade jag hunden i höften, varpå hunden biter mig i skrevet, för att sedan bita tag i Bruno igen. Tillsist ropade en ägare "Sigge kom hit!" från ett långt avstånd och hunden släpper Bruno, som inte ens gjorde något motstånd, och springer iväg till sin ägare. Efter det är det som en dimma. Jag hann bli så rädd men både jag och Bruno mår bra nu. Faktum är att turligt nog verkar det inte ha haft någon som helst effekt på Bruno.

När jag vandrar på stan här drabbas jag av en härlig storstadseufori. Det finns så många möjligheter här om man jämför med Piteå. Bara grejen att det finns sushirestauranger ger mig rysningar av välbehag.

Rotlöshet är dock något som drabbat mig men kanske framförallt min kära man. Är vi pitebor eller umebor? Det känns fortfarande som att man är mitt emellan och ibland fattar jag inte att vi bor här. Det känns som att vi bara är på besök. Men vi båda vänjer oss efter som.

Snöätning syftar till Bruno som återupptäckt hur gott det är att slicka på marken. Ju smutsigare snö desto bättre. Detta har resulterat i att både jag och Magnus får fruktansvärt ont i händerna när vi är ute med Bruno, samt att Bruno ofta får kväljningar och ibland har han spytt. Det är en övermäktig dragkamp ibland.

Alla långa promenader vi gjorde när vi kom hit (för att upptäcka området och för att hitta till t.ex. närmaste Ica och Universitetsområdet) har gjort att jag har haft en fruktansvärd fotvärk. Att jag bara har sommarskor är väl en del av felet. Men nu börjar det bli bättre. Snälla Emma lånade oss hennes cykel och snacka om att den förändrade allt till det bättre. Det är mycket längre till allt än vad vi är vana vid. Ica är inte längre tvärs över gatan och eftersom vi inte har kvar vår bil så känns det som att det är ett enormt avstånd vart vi än ska, men detta var mest ett problem riktigt ibörjan. Jag börjar vänja mig.

I skolan går det bra men mitt självförtroende drabbades av en törn när vi gjorde ett diagnosiskt prov i vokabulär och grammatik. Mitt resultat var bara OK och dessutom strax UNDER medel. Därav drabbades jag av ett "resultatmissnöje", men det går bättre och bättre och det blir bara roligare och roligare att gå skola. Dessutom var det bara en diagnos dvs inget som kommer att räknas in i något slutresultat. Jag har haft mitt första litteraturseminarium också. Det gick jättebra och var riktigt kul att göra. Kan inflika att jag trivs jättebra i klassen också. Många härliga karaktärer, dock är väl de flesta 3-4 år yngre men det gör inget.

Minus 3 kg måste jag härmed ändra till minus 4,2 kg. Nu är tiden att bli av med mina sambokilon som jag samlade på mig under mitt och Magnus första år tillsammans, då jag gick upp cirka 12-13 kg (!). Det går jättebra. Jag äter en massa god mat. Det enda jag gör är att jag äter färre kolhydrater samt att jag inte äter någon form av kvällsmål/snacks. Att cykla till och från skolan är inte heller så dumt, kombinerat med Brunopromenaderna. Kläderna sitter redan så grymt mycket snyggare. Jag är stolt över mig själv. Jag närmar mig med stormsteg min trivselvikt. Jag kan dock inflika att det inte alltid är så lätt eftersom Magnus försöker gå upp i vikt och äter godis, kakor eller lyxiga kvällsmackor alldeles framför näsan på mig.